maliinwik

Det blir så lätt när man väl tar tag i saker. När man sätter sig ner och verkligen lyssnar på varandra. Då inser jag hur himla kär jag är, hur mycke de här är grundat på skit. Och jag verkligen vill dela resten av mitt liv men honom. Har. Aldrig känt såhär för någon, ingen får mig såhär knäsvag. Jag hatar att bråka, och när allt känns såhär bra så verkar det så himla långt bort. Jag vill ha det såhär för alltid!

Förstår fortfarande inte, livet i ovisshet börjar tära. Fysiskt och psykiskt. Hur länge orkar man på riktigt utan att bryta ihop? Vi märker väl, känns som min gräns tyvärr är nära. Det sårar, men någonstans långt jävla inne så stärker det..

Vart ska man hitta den? Jag orkar inte detta eviga tjafs. Jag orkar inte att aldrig kunna prata och lösa utan att bara soppa under mattan. Att det ska vara ett evigt gnäll hela tiden. Att inget man gör duger. Vad man än gör så får man höra"du gör ALDRIG någonting". Varför ska man behöva börja må dåligt psykiskt för att det inte går att prat md varandra? Varför? Jag förstår inte! Jag v inte vart jag ska ta vägen längre, känns inte som att det finns någon jag kan prat med som verkligen förstår. Känns helt ärligt som att den jag verkligen litade och drog mig till bara stöter bort mig för tillfället. Om de har med svalnande känslor att göra eller vad det nu är vet jag inte. Jag vet ingenting just nu. De här är nog det värsta jag varit med om..