maliinwik

De går bra nu. Med jobb och allt. Som det ser ut nu iaf.
Trivs och får massa tider, det gillas!!

Annaras händer de inte mycke roligt i mitt liv, allt rullar på som vanligt:) Vilken iof är välsdigt bra, MEN jag vill hitta på något roligt och galet, så där som man gjorde förut. Dra en spontan roadtrip el liknande, varför går inte de nu när man väl har "jobb".. Skit skit skit..

Dessutom så förstår jag mig inte riktigt på mig själv, har välrdens bästa pojkvän, sjukt underbara kompisar som alltid ställer upp, jag har allt och lite till. Men jag känner mig ändå inte nöjd, ständigt kritisk. Jag mår väldigt bra, jag har roligt nästan hela tiden. Men ändå så finns de en oro inom mig som "äter på en inifrån". En stor klump i magen som finns där varje dag, räknar sekunder, dagar och minuter för snart så är de här underbara slut, eller hur?!
Det är på något sätt så mitt liv är uppbyggt. Man bygger upp den där glädjen, lyckan, tilliten men så blir de en liten liten spricka i allt som gör de instabilt och när man minst anar så bara brister allt. Och man står där i dammet, ruinerna av de som en gång va ens lyckliga och positiva liv.
Försöker så gott jag bara kan att laga dom där sprickorna, men jag har aldrig haft såna här känslor förut. Vet inte vad jag ska göra, vem jag ska prata med. Har aldrig varit såhär beroende av något/någon. Är så rädd att minsta lilla ord alt handling ska krascha allt.
En ständig känslomässig balansgång, minsta sne steg, minsta ord, förstördes eller stärktes det?
Över analyserande som jag är, så ska allt analyseras,  helst skrivas in i mitt lilla excell dokument i huvudet där jag förvarar allt nödvändigt och allt garanterat onödigt. Det skrivs in med permanent jävla färg, och ploppar upp titt och tätt. Hör alla ord som är sagda precis som om de sägs på nytt, minns alla lögner, minns allt bra, analyserar igen. Det negativa vinner oftast över det positiva på kort sikt, men det positiva har än så länge vunnit den långa kampen.
Men vad spelar de för roll, vad gör de negativa där överhuvud taget??!
Varför har jag blivit så psykiskt svag, de är inte likt mig.. Kan deppa ihop för skit saker, och det är så himla jobbigt att inte veta vart man ska vända sig, åt vilket håll man ska gå, vad man ska kunna säga, vad man ska vara tyst om, vilket man inte ska bry sig i. Är så himla förvirrad, jag vill bara ha någon som lyssnar, någon jag verkligen kan säga allt till.
Vet att jag har Emil, men de är väl inte hans roll som pojkvän att lyssna på all min skit, och mina tankar och problem?!!
Varför finns bara inte alla svar i en bok, och all hjälp runt hörnet.
Jag känner inte igen mig själv längre, den här instabila tjejen skrämmer mig...