18/5 -09
Tog bort alla gamla inlägg, vill börja om från början helt.
Saker i livet är inte lika lätta att radera som några inlägg på bloggen,så får ju göra det jag kan...
Har iaf snart gjort mina 5 veckor här i Helsingborg, och de har varit den bästa praktik jag någonsin haft. Otroligt snälla och trevliga människor, lärt mig hur mycket som helst. Stort tack till Sara och Mats Rudqvist på Stuteri Pepino PRE som lät mig vara där :)
Även om jag inte är världens lättaste människa, jag vet de och jobbar på de men halkar så himla lätt tillbaka i mina gamla fotspår. Skärpning Malin! Så nog fan har jag lugnat ner mig.. Men folk som inte känner mig vet inte hur jag fungerar, de är både skönt och jobbigt..
Nätterna är fortfarande värst, ibland bara brister de och jag bara gråter och gråter in på små timmarna somnar runt 4-5 och går upp klockan 7.. Sen samma visa dagen efter igen.
Jag ÄR konstig och försöker smälta in men det går inte, folk i min omgivning tycker bara jag är dryg.. Vet inte vad jag ska göra för att kunna bara vara normal, bara vara.
Nu hatar eller älskar folk mig, finns liksom inget mellanting. Jag är hellre i mitten än på botten eller toppen. För är man i botten av någons ögon måste man kämpa sig uppåt, göra vad som helst för att iaf känna att det inte pratas bakom ens rygg.. Är man därimot på toppen är det samma visa, göra allt för att vara så himla bra, slänga på de där smilet som man hatar och göra allt med ett leende på läpparna.. Jag är hellre neutral, ingen behöver varken älska eller hata mig. Jag klarar mig själv. Ett tag iaf. Bara vara i mitten i lugnet, få chans att hitta mig själv och klara mig bort i från den här skiten själv.
Tänker på det varje dag, hur allt kunnat gå så fel. Finns ingen i världen som kan förklara för mig hur det har hänt,. För tre år sen var jag lycklig, jag va glad och hade inga negativa tankar alls. Men en dag gick jag till läkaren, och något va fel på mig men ingen kunde säga varför. Sen den dagen har jag mått såhär. Visst jag skrattar och är glad på utsidan, men helt tom inuti. Jag kommer aldrig bli frisk, "Malin de här är något du får lära dig leva med, det är kroniskt.."
Kroniskt, typ som i föralltid??.. Vad har jag gjort för fel som ska behöva leva med den här skiten? Behöva känna mig såhär. Jag har förlorat allt. Sköter jag mig inte kommer min livslängd lätt förkortas med 15 år.. Jag vill inte vara en "utstött" jag vill vara som vilken normal 18 åring som helst. Vissa dagar mår jag bara så dåligt, mår illa hela tiden är helt skakig, känns som min kropp ska gå sönder vilken sekund som helst, då vill jag bara kräkas och gå och lägga mig igen och vakna upp en dag när jag mår bra.
Pallar inte pressen hemirfrån,.. Vill inte höra allt hemskt dom säger, men jag måste, sitter där vid matbordet varje dag och hör deras historier, "Så kommer ditt liv också sluta Malin om du inte sköter dig".. Vill bara få slut på detta eviga tjat. Jag vill bara spola tillbaka tiden, tre år räcker, när jag va 15,och fortfarande hade min lilla älskling Athene på foder och jag bara kunde göra vad jag ville, när jag hade henne och vi va ute på en långritt barbacka så va jag fri.. Det fanns inget i världen som kunde stoppa oss när vi dundrade fram i galopp över gärdet, de va bara hon och jag som fanns, trodde jag just då iaf..
Saker i livet är inte lika lätta att radera som några inlägg på bloggen,så får ju göra det jag kan...
Har iaf snart gjort mina 5 veckor här i Helsingborg, och de har varit den bästa praktik jag någonsin haft. Otroligt snälla och trevliga människor, lärt mig hur mycket som helst. Stort tack till Sara och Mats Rudqvist på Stuteri Pepino PRE som lät mig vara där :)
Även om jag inte är världens lättaste människa, jag vet de och jobbar på de men halkar så himla lätt tillbaka i mina gamla fotspår. Skärpning Malin! Så nog fan har jag lugnat ner mig.. Men folk som inte känner mig vet inte hur jag fungerar, de är både skönt och jobbigt..
Nätterna är fortfarande värst, ibland bara brister de och jag bara gråter och gråter in på små timmarna somnar runt 4-5 och går upp klockan 7.. Sen samma visa dagen efter igen.
Jag ÄR konstig och försöker smälta in men det går inte, folk i min omgivning tycker bara jag är dryg.. Vet inte vad jag ska göra för att kunna bara vara normal, bara vara.
Nu hatar eller älskar folk mig, finns liksom inget mellanting. Jag är hellre i mitten än på botten eller toppen. För är man i botten av någons ögon måste man kämpa sig uppåt, göra vad som helst för att iaf känna att det inte pratas bakom ens rygg.. Är man därimot på toppen är det samma visa, göra allt för att vara så himla bra, slänga på de där smilet som man hatar och göra allt med ett leende på läpparna.. Jag är hellre neutral, ingen behöver varken älska eller hata mig. Jag klarar mig själv. Ett tag iaf. Bara vara i mitten i lugnet, få chans att hitta mig själv och klara mig bort i från den här skiten själv.
Tänker på det varje dag, hur allt kunnat gå så fel. Finns ingen i världen som kan förklara för mig hur det har hänt,. För tre år sen var jag lycklig, jag va glad och hade inga negativa tankar alls. Men en dag gick jag till läkaren, och något va fel på mig men ingen kunde säga varför. Sen den dagen har jag mått såhär. Visst jag skrattar och är glad på utsidan, men helt tom inuti. Jag kommer aldrig bli frisk, "Malin de här är något du får lära dig leva med, det är kroniskt.."
Kroniskt, typ som i föralltid??.. Vad har jag gjort för fel som ska behöva leva med den här skiten? Behöva känna mig såhär. Jag har förlorat allt. Sköter jag mig inte kommer min livslängd lätt förkortas med 15 år.. Jag vill inte vara en "utstött" jag vill vara som vilken normal 18 åring som helst. Vissa dagar mår jag bara så dåligt, mår illa hela tiden är helt skakig, känns som min kropp ska gå sönder vilken sekund som helst, då vill jag bara kräkas och gå och lägga mig igen och vakna upp en dag när jag mår bra.
Pallar inte pressen hemirfrån,.. Vill inte höra allt hemskt dom säger, men jag måste, sitter där vid matbordet varje dag och hör deras historier, "Så kommer ditt liv också sluta Malin om du inte sköter dig".. Vill bara få slut på detta eviga tjat. Jag vill bara spola tillbaka tiden, tre år räcker, när jag va 15,och fortfarande hade min lilla älskling Athene på foder och jag bara kunde göra vad jag ville, när jag hade henne och vi va ute på en långritt barbacka så va jag fri.. Det fanns inget i världen som kunde stoppa oss när vi dundrade fram i galopp över gärdet, de va bara hon och jag som fanns, trodde jag just då iaf..
Kommentarer
Trackback
