20/7 - 11
Har inte känt att jag haft tiden att ens engagera mig till att blogga. Har inte haft lust med någonting, har inte orkat bry mig.
Det enda som gnager i mitt huvud, som gör mig så frustrerad. Är att jag inte har några svar.. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör, jag vet inte varför jag beter mig på ett visst sätt. Jag vet väl egentligen, men vill jag öppna mig? Vill jag riskera att få mina djupaste problem imot mig? Kommer den jag berättar för verkligen föstå? Hur kommer reaktionen att bli? Så många frågor, inga svar..
Det enda jag vet är att jag förtillfället inte mår bra. Det säger jag inte för att folk ska tycka synd om mig osv. Utan för att de är sanningen. Men det som gör mig så nere är att jag verkligen inte kan berätta för den som jag älskar mest av allt på den här jorden. Killen jag verkligen vill dela mitt liv med och som får mig att må så himla bra, jag kan inte säga någonting.. Försöker men blir bara helt blank i huvudert. Inget ljud kommer fram, står bara där och ser dum ut. Kan verkligen inte ge honom en förklaring..
Det är en konstig känsla att älska någon över allt på hela jorden, men samtidigt inte veta vart du har personen fullt ut. Du vet att han betyder allt för dig, men på någotsett så mår du inte bra. Han får dig att må som en prinsessa och behandlardig med respekt, så det är inte där felet är. Felet ligger hos dig och din egna osäkerhet, den där osäkerheten som alla människor har, vissa mer och vissa mindre. Jag tillhör dom med mindre, vilket gör mig så sjukt rädd. Är det första gången jag ska öppna mig helt, lägga korten på bordet och bereda mig på att mina svagheter kommer användas imot mig? Skaplig tankeställare...
Är jag mogen för att ta ett bakslag som verkligen kommer kunna såra mig djupt för första gången. Men de är väl de som räknas som tillit?
Tankarna snurrar, skulle jag inte känna mig själv ut och in så skulle jag nog starkt tro att jag blivit mentalt instabil..
Man lever sitt eget liv, man kommer dö sin egen död. Är det värt att blanda in andra? Eller ska man lösa sitt förflutna och sina mörka sidor själv? Svårt val..
Det enda som gnager i mitt huvud, som gör mig så frustrerad. Är att jag inte har några svar.. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör, jag vet inte varför jag beter mig på ett visst sätt. Jag vet väl egentligen, men vill jag öppna mig? Vill jag riskera att få mina djupaste problem imot mig? Kommer den jag berättar för verkligen föstå? Hur kommer reaktionen att bli? Så många frågor, inga svar..
Det enda jag vet är att jag förtillfället inte mår bra. Det säger jag inte för att folk ska tycka synd om mig osv. Utan för att de är sanningen. Men det som gör mig så nere är att jag verkligen inte kan berätta för den som jag älskar mest av allt på den här jorden. Killen jag verkligen vill dela mitt liv med och som får mig att må så himla bra, jag kan inte säga någonting.. Försöker men blir bara helt blank i huvudert. Inget ljud kommer fram, står bara där och ser dum ut. Kan verkligen inte ge honom en förklaring..
Det är en konstig känsla att älska någon över allt på hela jorden, men samtidigt inte veta vart du har personen fullt ut. Du vet att han betyder allt för dig, men på någotsett så mår du inte bra. Han får dig att må som en prinsessa och behandlardig med respekt, så det är inte där felet är. Felet ligger hos dig och din egna osäkerhet, den där osäkerheten som alla människor har, vissa mer och vissa mindre. Jag tillhör dom med mindre, vilket gör mig så sjukt rädd. Är det första gången jag ska öppna mig helt, lägga korten på bordet och bereda mig på att mina svagheter kommer användas imot mig? Skaplig tankeställare...
Är jag mogen för att ta ett bakslag som verkligen kommer kunna såra mig djupt för första gången. Men de är väl de som räknas som tillit?
Tankarna snurrar, skulle jag inte känna mig själv ut och in så skulle jag nog starkt tro att jag blivit mentalt instabil..
Man lever sitt eget liv, man kommer dö sin egen död. Är det värt att blanda in andra? Eller ska man lösa sitt förflutna och sina mörka sidor själv? Svårt val..
