maliinwik

Idag va jag och Emil förbi strämsholms djursjukhus med Ison. För vi har skaffat hund:) han hade tyvärr fastnat med klon och var tvungen att operera bort den.
Han mår bra nu iaf, bedövningen. Börjar väl släppa för han gnäller lite och verkar ha ont. Min lilla gris.
Nej om allt ändå vore en dans på rosor.

Jag vet varken ut eller in. Mitt blodsockret rusar ena dagen, och sjunker som en sten nästa. Jag känner inget stöd från omgivningen eller min läkare/sköterska.. Jag vet inte mycket just nu. Vad jag vill, vilka jag vill ha i mitt liv. Hur mycket jag orkar osv osv. Livet är som helt upp ner. Jag vet ingenting, skulle verkligen behöva känna att de som betyder finns där. Men man kan ju inte vara som en böld i arslet och kräva hela tiden heller. Ta sig i kragen, när man är på botten kan man ju bara ta sig uppåt.. Eller?!